|
"Lite bakgrundsfakta"
För många ungdomar som ska göra sitt yrkesval idag
ligger nog inte vårdyrken högst på deras tio-i-topplista. De vill hellre ha ett mer "karriärs-inriktat" jobb som tex. inom
IT-branschen, ingejörer m.m. Jag förstår dem fullt och fast, jag menar vad har vårdsektorn att locka dem med? Låga löner,
stress, obekväma arbetstider..
Det är väldigt synd att det har blivit så här, för
det behövs verkligen mer folk inom vården. De som redan jobbar där bränner ut på löpande band pga.all stress och underbemanning,
detta som i sin tur leder till långa sjukskrivningar och kanske vissa aldrig mer orkar komma tillbaka till sitt jobb.
Jag har jobbat inom vård och omsorg sedan 1990 när
jag var färdig med gymnasiet. Ett val som då inte var frivilligt, men ett alternativ till arbetslöshet. Jag började jobba
på en gruppbostad för förståndshandikappade men även ibland på deras dagliga verksamhet på ett Dagcenter. Ett jobb som jag
tyckte mer och mer om ju längre jag arbetade där. Roligt och stimulerande, men även tålamodsprövande många gånger. Tyvärr
var detta ingen fast tjänst så ibland blev det väldigt få dagar per vecka jag fick jobba.
1995 fick min sambo en fast tjänst i Östersund, så
då fanns det inget alternativ - vi flyttade. Men som tur var behövde jag inte leta länge innan jag fick ett vikariat på en
gruppbostad här. Där var det ett lite annorlunda upplägg men roligt ändå. Jag vikarierade där till 1997. Då fick jag nys om
en tjänst som personlig assistent till en handikappad, rätt ung kvinna, och jag sökte den. Min förhoppning var inte stor,
jag hade aldrig jobbat som det förut och visste inte så mycket om det. Men jag sökte i alla fall - och fick det! För mig var
det en underbar känsla att få ett fast jobb, att inte längre behöva sitta och vänta varje dag på att jag skulle behövas någonstans.
Så efter intervju med hennes gode man och introduktion kände jag att det här var ett jobb jag skulle trivas med!
Så nu har jag jobbat hos den här kvinnan sedan 1997,
och som det känns blir jag nog kvar ett tag till ;)
Några saker att tänka på
Egentligen kan man se en personlig assistent som ett
verktyg. Dennes roll är ju faktiskt att vara sin brukares förlängda arm, att hjälpa med saker som brukaren skulle ha gjort
om det inte vore för sitt funktionshinder. Det är också alltid brukarens behov och önskemål som som i första hand styr assistentens
arbete.
Man måste dock vara medveten om att det vissa gånger
kan uppstå problem och oklarheter i vilka assistentens arbetsuppgifter är, då en del brukare missbrukar sin bestämmanderätt.
Det kan grunda sig på många saker, men i vissa fall pga. att de inte har ett adekvat tänkande i alla situationer eller helt
enkelt inte kan meddela sig med tal. I dessa situationer måste man som assistenten använda sunt förnuft och kunna bedöma vad
som är bäst för brukaren just då. Detta är inte alltför lätt och konflikter kan uppstå. Ibland kan konflikterna bli så pass
stora att arbetssituation blir ohållbar och man kanske måste sluta sitt jobb hos just den brukaren. Men se det inte som ett
misslyckande, det är bara att acceptera att du och brukaren inte har den personkemi och tänkande som överrenstämmer med varandra.
En annan sak som kan skapa konflikter och missförstånd
är i kontakten med anhöriga till sin brukare. Det är inte alltid helt lätt för dem att kunna lite på assistenterna fullt ut.
Man får komma ihåg att de gått igenom en livskris likväl som brukaren, och kanske inte har kunnat bearbeta den helt. Om det
handlar om föräldrar till brukaren är det svårt att släppa taget om sitt barn, och kort sagt lägga dess liv i andras händer.
Även när det gäller maka/make till brukaren kan det uppstå liknande situationer. Eftersom de kanske levt en längre tid
tillsammans anser makan/maken att de känner brukaren bäst. Det kanske stämmer i många fall, men de kanske inte alltid har
klarheten i att se vad som är bäst för brukaren just nu.
Vill du veta mer om personlig assistans?
På de här sidorna hittar du mer information:
|
 |
|
